Vi delar allt...

Jag och lilla du inne i magen..vi delar allt just nu...vi till och med tränar på vaken nätterna redan...

Du sparkar och boxar och hickar mycket..och nu menar jag mycket...tycker det är helt fantastisk att du är så full i liv redan..kanske du är en stark liten fröken..precis som din mamma???

Men jag tror att du har fått för dig att du ska sparka som mest på nätterna...runt kl 04 är du som mest aktiv och håller din mamma vaken..det får mig till att ligga och tänka...tänka på allt..tänka på hur det kommer att bli med dig i våra liv...tänka på hur du kommer att se ut när du föds...Det kommer oxå jobbiga tankar när jag ligger där och känner dina sparkar och hör din underbara storebrors tunga andetag brevid mig...

Jag tänker på...TäNK OM...tänk om det är något mera som har gått fel och att du har andra fosterskador som vi inte kan se eller som läkarna missat...tror att det är en omöjlig tanke att komma ifrån...oroligheten hos en blivande mamma är ju ENORM..vi är nog så vi kvinnor..vi tänker och analyserar..ALLT!!

Finns mycket jag gjorde för att få svar när det var som värst,dom där veckorna i November... Jag ringde dom där samtalen bara för att få höra det läkarna sagt EN gång till...man uppfattar liksom inte vad folk runt en säger liksom..man klarar inte att tänka klart..känns som om hjärnan blockar sig för att inte få in för mycket att bearbeta..så för mig så var det viktigt att höra vad läkarna hade att säga..bara en gång till...

Jag ringde först upp läkaren som gjorde UL på oss i Uppsala och han skulle få veta att jag ringt med dom lova dig mig inget.... Jag la på telefonen i mer frustration än innan..jag tänkte..Hur kan dom bara skita i oss och bara lämna oss här för oss själva med hundra tankar och frågor....

KL 19.00 ringer min mobil...det är ett mobil nummer jag inte känner igen...brukar inte svara om det är okända nummer..men..den här gången gör jag det... Det är läkaren från Uppsala som ringer..han sitter i bilen..kanske på väg hem..han ringer från sin privata mobil...Han lyssnar på mig..tar sig tid och sen svarar han på mina frågor..han avslutar med att säga att han kan ju inte lova något 100%... han kan ju inte se in i framtiden..han säger att han är inte gud...men han säger oxå att det kommer mest troligt att gå bra de här...

Jag tänker för mig själv...Nej ingen kan ge oss 100% garanti på att allt är bra..men så är det bara..
Vi avslutar samtalet och jag tackar honom för att han tagit sig tid och ringt upp mig och han säger att "Vi ses,när ni ska på kontroll här igen" Vi lägger på och jag blir så glad för hans omtanke..att han liksom ringde mig..NU,så här sent!!

Nästa dag ringer jag Karolinska i Stockholm och får prata med en specialist i fosterdiagnostik där....

Hon är lugn....försöker lugna mig..hon hör att jag e ledsen..hon säger att..just nu har dom 4 mammor hos dom som har njurfel på sina barn i magen...hon säger att set är väldigt olika fall allihop och hon lugnar mig med att säga att..SLUTA vara orolig..det kommer att gå bra..MEN säger hon..jag kan ju inte ge några garantier..

Det kommer tillbaka det där ordet..GARANTIER...men det är ju klart att dom inte vill lova något som dom vet dom inte kan hålla...dom är ju bara människor!!

Jag letar på nätet men hittar inget...till slut hittar jag ett forum där en tjej skriver om precis samma problem som vi har..ååå...äntligen!!
Jag skriver ett mail till henne direkt...ser att hennes inlägg i forumet är några månader gammalt..så jag blir lite rädd...hon har alltså fått sitt barn..hur har det gått..???

Efter några veckor svara hon...hon ursäktar sig för att det tatt sån tid...hon förstår mig..hon liksom känner som jag....

Hon berättar...

Att hon fött en fin flicka och att allt gått bra...Men dom har hittat blåsljud på hennes hjärta..men det är visst inte så ovanligt att man gör på den första kontrollen som alla nyfödda ska igenom..det brukar försvinna av sig själv...men inte på henne :( så hon måste opereras.. hon berättar oxå om hur det går till med allt efter bebisen är född med tanke på njuren... Jag känner med henne...hon måste vara stark känner jag...jag håller alla tummar jag har för att det ska gå bra på operationen!!

Hon har liksom blivit min klippa...min trygghet..jag vet att jag bara kan fråga henne...hon har liksom gjort och gått igenom det som vi ska igenom!!

Jag vet inte vem hon är...vet inte hur gammal hon är..eller var hon bor...men det spelar ingen roll..jag vet att hon är i samma sits som mig och att hon finns där!! Det betyder ALLT!!!

Känner att jag är glad för att hon finns..väldigt glad!! och för att läkarna försöker lugna mig så gott dom kan!!!

Är nu i vecka 26 :)

Bebisen

Den här veckan blir din bebis drygt 23 cm från huvud till stjärt och väger omkring 900 gram.

Efter att i en månad har haft ögonen slutna så börjar bebisen att öppna dem under denna vecka. Ögonen är nästan helt färdigutvecklade.

Bebisen kommer att fortsätta att bilda underhudsfett, även om det vid den här tiden fortfarande är ganske liten och tunn. Vid förlossningen kommer den att ha samlat på sig tillräckligt för att klara den tuffa världen utanför livmodern och för att få det typiska rultiga bebisutseendet.

Blodkärl bildas i lungorna för att förbereda dem på ett liv utanför livmodern. Blodcirkulationen är fullt fungerande och navelsträng, moderkaka fortsätter att växa för att kunna försörja det allt större fostret. Moderkakan är nu nästan lika stor som bebisen.

Även om det fortfarande är alltför tidigt för din bebis att födas så skulle den nu har c:a 70% chans att överleva om den föds på ett sjukhus med rätt resurser.



Kramar